Nyss skrev jag detta i lokalblaskan i Öviks Allehanda.

Nu går vi äntligen mot ljusare tider, redan hunnit bli februari - snart är det vår.

Även för Sverige verkar det gå bra, vi var uppe i 427.000 arbetslösa, sen fick vi ner siffran till 395.000 och jag tror den sakta sjunker än. Fler får arbete.
Själv hoppas jag på sjukförsäkringen dock, efter 4 år i gymnasiesär och alla problem jag fick där, och utebliven rehabilitering så står man ensam och måste kämpa med allt, så varför ut och arbeta? Man har ju rätt till stöd och hjälp men folk säger bara nej.

Jag lämnade Övik för att starta om på nytt, idag sitter jag i en 2 rum och kök 2 mil utanför Sala och känner mig isolerad, inte kan jag få lägenhet i stan heller - har skulder på 21.200 kr hos fogden p.g.a konflikter med en myndighet i Övik.
Istället för att samarbeta och hitta lösningar på problem så ska man alltid sparka på den svage - och till råga på allt ställa denne inför domstol för trakasserier,

Är det verkligen så vi vill att samhället ska se ut? Först får man inte den utbildning man har rätt till, man kämpar men det leder till att man går in i väggen, sen till följd av detta blir man utfryst ur en organisation och förlorar sitt stora nätverk av vänner, sen går denna organisation och stämmer mig inför domstol för att jag försöker få chans att reda ut det som gått fel - med en massa skulder som följd. Dom kallade det trakasserier.

Jag flydde - idag bor jag utanför Sala idag och vill inget hellre än att få flytta in till stan, helst nära gym och simhall dit jag går ofta. Men mina f.d vänner har lagt krokben på mig och gjort mitt liv till ett helsicke då dom ska skuldsätta mig - istället för att reda ut problem som dom inte ens ville hantera. Men jag får sitta här, hoppas att mina föräldrar kan lösa skulderna så jag kan få göra min flytt möjlig.

Det här kan ses som en klagomur men jag vill bara visa hur fel det kan gå för svaga och utsatta då folk gör fel, organisationer som ska finnas för sina medmänniskor väljer hellre ut vilka dom vill hjälpa - mig sa dom nej till och därmed kunde dom inte reda ut sina egna beskymmer, jag löste dom genom att fly Övik. Så länge jag håller mig borta från dessa personer så riskerar jag inte några nya anmälningar, och dom var mina bästa vänner på den tiden det begav sig.

Men jag får sitta här, leva på Soc, får se om jag blir sjukpensionerad, får se om familjen vill lösa mina skulder, kanske jag får flytta till stan, börja ta del av ortens utbud igen och bli mer självständig.